Racky

Raderade det gamla inlägget och skriver ett nytt.

Det är alltså 1 år sen nu som vi flyttade hit. 1 år sen som vi sprang ut och in genom dörren på Dagövägen med alla flyttkartonger ut till flyttbilen. 1 år sen som jag inte klarade av att vara mer i våran villa när den började tömmas, utan mamma fick köra mig till våran nya lägenhet, där jag satt ensam ett tag tills flyttbilen kom körandes med dom andra efter sig. Det är ett år sen som jag satt och grät i våran tomma lägenhet och undrade hur fan det kunde bli såhär, och undrade hur i helvete jag skulle kunna bo i lägenhet. Jag som i 15 års tid bott i en villa, med trädgård och växthus. Redan då började jag ogilla det. Lägenheten, mitt rum, området, allt. Mitt rum var för litet, det gick inte att vara där. Det var bara kartonger överallt (även fast vi var rätt snabba med att packa upp). Köket var förjävligt, det är fint nu, men dom veckorna det tog att göra om det var ett helvete enligt mig. Jag ville inte vara här. Jag var inte här. Jag tog inte hem kompisar på samma sätt som jag gjorde förut. Jag trivdes inte. Jag var borta så mycket som möjligt, hos kompisar eller bara ute. Jag vet att det gjorde mamma ledsen, och hon gjorde allt för att jag skulle trivas. Det tog ett tag att vänja sig vid allt, att acceptera läget, för vad annat kan man göra? Det går inte att lägga sig ner och vägra. Och efter ett tag blev det bättre. Jag fick ordning på mitt rum, fick tillochmed en tv (även fast mamma alltid sagt att jag ALDRIG kommer att få han en tv på mitt rum), vi köpte nya sängar, kuddar, lakan, mattor, rubbet.

 

Nu är mitt rum mitt slott. Jag sover som en prinsessa i min säng. I en lägenhet som är fantastisk, och i en ort som jag kan kalla min (tack för inspirationen mamma).